karatebladet

Jag sitter just nu utan för ett djursjukhus och ser på beväpna apor,livet ser inte enkelt ut för dessa krabater. Jag rör mig sakta mot ingången samtidigt som Syrianerna kastar sina stenar på alverna. De tar sedan upp blommor och sniffar på så de får humöret på topp igen. Alverna gör sedan en undanmanöver och dansar ut på skridskor golvet i rasande fart. Vi vet inte vart detta är på väg men det ser inte ljust ut för våra små blåa magiska vänner. De är utrotade och desperata och gör allt vad de kan för att överleva. Syrianerna är fler och hårigare. Det ser inte ut att sluta bra så jag rör på mig, allt vad jag kan för att nå min slutdestination..


Snart är jag framme i sjukhuset, Trodde jag. Under min långa och desperata färd påväg till överlevnad hade jag virrat bort mig och sprungit in i fel sjukhjus. Jag var nu på ett mentalsjukhus och Dörren slungades med hastigfart igen bakom mig. Jag rörde mig snabbt samtidigt som min rädsla kröp i skinnet. Jag orkade inte springa mer, jag hade sprungit i 10 minuter redan. Så jag och min kamera man la oss ner på golvet i hopp om att gud skulle skona våra liv. Det var försent. Dörren bultades upp och rummet översvämmades likt insekter av Zombies som suktade efter mitt kött, jag kollade på min kamera man och insåg att han var mannen jag hade älskat hela mitt liv, vi kystes ivrigt samtidigt som zombisarna tuggade på våra ben...

connection broken...
Trying to connect ----
Failed----
no connection---

Afterwords: R.I.P kinesisk reporter.